Så där nu har jag precis läst igenom inlägget angående dagen innan den där hoppträningen. Jag slås direkt av att vi har kommit så långt sedan januari och då har hela sommaren bestått av rehab, mer om det senare.
Till att börja med måste jag förklara lite snabbt hur jag rider mina hästar, lydnaden är viktig-såklart, vi ska ha ett samspel där gas och broms aldrig ska ifrågasättas, det är liksom min bas. Sedan vill jag ha glada hästar! Det är min riktiga bas bas sedan har jag tusen grejer jag strävar efter.
Med bra hjälp, egen vilja och en inre vision gjorde att jag och Mirella den kvällen i januari bara fick till det på alla plan, sån känsla! Vi har absolut alltid haft flera bra pass i veckan men detta var som sagt på en helt ny nivå. Blev euforisk och grät glädjetårar halva kvällen. Det är en sådan enorm känsla att få ha byggt sin egna häst med personers hjälp som man litar på och ser upp till- det var nog det som gjorde mest känslofylld. Jag älskar verkligen denna sporten! Det är något speciellt att bygga förtroende, glädje och mycket timmer i sadeln och ännu fler i stallet. Det är så mycket som ligger bakom varje prestation och hur tidskrävande det än är skulle jag inte se mig själv göra något annat.
Fokus Erika, tillbaka till passet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det mer än att allt stämde 150%. Vi hade ett så fruktansvärt psykiskt samspel-otroligt fin känsla! Vi fann varandra ganska snabbt för drygt tre år sedan och hör fått höra många gånger att vi är samspelta. Men detta var så fint att få uppleva. Vi liksom möttes i mitt huvud och jag red med sinnet, hon lyssnade på varenda tanke.
Detta är väldigt luddigt, jag vet men det är så svårt att försöka beskriva denna känslan. Det positiva är att denna "lydnad" och vårat samspel är så starkt fortfarande och vi har kul ihop varje dag.
Men allt har ju en baksida, våran är det trauma Mirella var med om våren 2016. Vill inte ta upp det men det är del av vår historia. Hon gick omkull ordentligt på båda sidor på asfalt. Hon har varit helt okej i perioder och kass i andra. Så några månader efter denna träning så hade jag haft en känsla ett bra tag att min häst inte är min häst om ni förstår... och detta var andra gången jag fick denna känsla, första gången var sommaren 2016.
Idag, efter mycket mycket rehab, styrka och underhåll känns hon fantastisk, bättre än någonsin faktiskt och vi har funnit vårat system och att få känna den känslan den hoppträningen- varje dag nu. Love it.
Vi är så taggade på framtiden- Jag och Mirella.
Nu är vi snart i stallet efter lite vattenlek. Resten av dagen nu har jag inga planer alls, ska nog sätta på Beyonce och dansa omkring och städa hemma.
Ha en fin söndag, kanske kikar in här något mer idag- you never know
Kommentera